onsdag 27 maj 2015

Barnens beskyddare, en kritiserad yrkesgrupp

Få yrkesgrupper hamnar så ofta i besvärliga situationer och utsätts för så hård kritik, som personal som jobbar i kommunernas socialtjänst. Särskilt tydligt och särskilt ofta inträffar detta då barn är inblandade i myndighetsutövningen. Den som vill kan alltid hitta något skäl till kritik mot besluten. Denna kritik levereras nästan uteslutande i efterskott.
Antingen dröjde socialtjänsten för länge med omhändertagandet av barnen, eller så tog man barnen för tidigt. Antingen var skälen för agerandet för svaga eller så var signalerna så tydliga att man borde agerat tidigare. Alla vet i efterskott vad som borde gjorts. Dessutom händer det att de starkaste kritikerna på något sätt är inblandade och kritiserar i syfte att begränsa sin egen skuld. Arbetsgivare, medborgare, samhällsdebattörer och politiker, med flera, borde oftare än idag ge denna yrkeskategori det erkännande de behöver för att återvinna sin styrka att jobba vidare. I stället följer många minsta motståndets lag och stämmer in i kritiken. I likhet med att våra veteraner, från Svenska militära insatser över hela världen, behöver vårt erkännande för att orka bära de känslomässiga påfrestningar som är en del av jobbet så behöver också personalen som jobbar med svåra fall inom socialtjänsten, med barn inblandade, vårt erkännande att de gör ett viktigt arbete. Skillnaden mellan socialsekreteraren och veteranen är, i just detta hänseende, påfallande liten. Sverige har idag en socialtjänst i fritt fall. Enligt en undersökning av akademikerförbundet SSR vill hela 7 av 10 socialsekreterare i Stockholm säga upp sig.
Visst finns befogad kritik när ödesdigra fel begås. Men i fallen med omhändertagande av barn är det påfallande ofta som kritiken som personalen måste bära, i stället borde riktas mot lagstiftningen och mot de som tillämpar den samma. Barnets bästa ska vara avgörande vid myndighetsåtgärder som rör barn. Men svensk praxis utgår ifrån att omhändertagna barn nästan alltid ska återförenas med sin biologiska förälder, fast vi vet att en barndom aldrig går i repris. Inte sällan ställs små barn under vårdnad av föräldrar som begått grova våldsbrott mot dem eller vanskött dem. Dessa personer har allt för ofta en ställning som juridiskt är starkare än barnens. Den sista förkämpen för barnens rättigheter blir i dessa fall kommunernas socialtjänst. Tyvärr blir socialtjänsten regelmässiga förlorare i rättstvister och dessutom kritiserade för sina insatser.
Barnens rätt, mot föräldrar som skadar dem måste stärkas och socialtjänstens lagliga möjligheter att skydda utsatta barn måste ses över. Parallellt måste insatser göras som säkrar att Sverige har en professionell socialtjänst, i hela landet, som klarar det svåra uppdraget att se till barns bästa.
Folkpartiet måste bli socialarbetarnas och de utsatta barnens främsta förkämpe.


Torbjörn Ekelund
Kommunalråd i Svalövs kommun, ledamot i Regionfullmäktige i Skåne och ersättare i Riksdagen (FP)

Jenny Sonesson
Socionom och tidigare politiskt sakkunnig regeringskansliet (FP)